nu kommer inlägget som jag haft ångest för ett tag. varför jag gör det beror på att jag tror det är bättre att skriva ner det här än att låta bli. vet inte vart jag ska börja så därför går jag rakt på sak.

för er som inte vet, jag tappar hår. jag vet inte varför och jag vet inte hur mycket jag kommer tappa. däremot vet jag att det är skitjobbigt. det är skitjobbigt att inte veta varför jag tappar. det är skitjobbigt att inte veta hur mycket jag kommer tappa. det är skitjobbigt att det inte finns något att göra åt det. ovissheten är skitjobbig.

jag vet att det finns de som har det mycket värre och det är ju faktikst bara hår. men samtidigt är det så jävla svårt att hålla humöret uppe hela tiden och stänga ute alla tankar. igår var en sådan dag jag inte orkade det. därför kom mamma och jag överrens om att det kanske kunde vara bra att säga till alla hur det är. om alla vet kan jag slippa tänka på vilka som kollar, vilka som undrar, om det syns och så vidare.

bloggen kanske inte är bästa stället, men det är bättre än inget. nu vet ni och jag hoppas inte det leder till att folk tisslar och tasslar ännu mer. det är som det är, jag kan inte göra något åt det so let´s have some fun.